Så då var vi igång igen. Lång dag, intensivt och kaotiskt som vanligt. Den nya jakten på madrass har redan börjat. Idag var jag inne i ett magasin (pluttlitet) igen för tredje gången. Jag försökte förklara tunnare mjuk madrass. OMG det är en historia i dig. Körde den i Kongo för er som minns vad jag skrev på FB då (även benämnd båten). Iaf lyckades inte idag heller. Kvinnan ”vägledde” mig till någon Farah ungefär 5 km utanför stan och nämnde ett hotellnamn. Jag hittade hotellet men de ställde sig helt frågande och visste inte vem Farah var. Jag ringde numret jag fått men det gick åt skogen. Vi körde tillbska igen. Skit också de 5 km åt spillo. De tar tid och köra. Stressen är enorm. I eftermiddags var jag som sagt åter i magasinet efter stannat till halvt livsfarligt strax efter korsningen. Jag ville få ut en madrass som jag såg långt inne i en bod eller något. Vi försökte få ut den jag och madam. Det var så trångt och min pistol fastnade i plasten och jag var inklämd till sist. Hon skulle hämta hjälp och jag återkomma på eftermiddagen. Det gjorde jag. Hon var inte sugen på att gå in där igen. Nedkladdad med kyckling gjordes nytt försök. En man som jobbade där hjälpte till. Han öste madrasser över mitt huvud och jag blev tvärskitig om min uniform. När den väl kom ut konstaterade jag att den var perfekt mjuk för mig. Priset hade vi kunnat deala om.. men så såg jag att den inte bara var använd utan väldigt äcklig på baksidan så sa non. Köpte iaf ett kastrullset och ett plastdiskställ. Jag och kollegan kommer nämligen redeployas till ett ställe nära gränsen vid Dominikaska gränsen som jag inte ens kan säga namnet på än. Jag kan skriva det imorgon. Hade en urladdning imorse. När chefen annonserade beskedet på vårt möte imorse med huvudet vänt bort från oss!! Ja på riktigt så gick det inte längre. Jag har hållit mig några dagar innan vi fick besked fast fått indikationer men nu när det var ett faktum… och tja han tog the easy way out när han valde oss som kom sist, minst friktion. En kollega hade anmält sig frivillig att åka dit. Sedan behövde han en till. Det rimliga och vettiga, vilket alla tyckte utom en viss kontingent, var att plocka någon ur den kontingenten då de är sex. Chefen sa först till min kollega att hon skulle åka (de skulle ha två och byta med dem som är där nu). När hon sa jag är själv kvinna det går ju inte att åka med en man så. Då sa han ok då får Tutti också åka med. Sedan var det mycket dålig stämning på kontoret. Vi deklarerade vår ståndpunkt. Men vad kan vi göra ingenting. De har rätt att förflytta oss. Sedan är det bedrövligt gjort tycker jag men det är helt en helt annan sak. Efter mötet försvann han ut från kontoret efter och behövt gå mellan mig och kollegan som slumpmässigt… stod vid dörren. Han vände huvudet bort hela vägen. Han tittade oss ens inte i ögonen. Det kändes värre än de facto var vi hamnar, vilket är sex timmars körning från Jacmel, 15 mil härifrån.
Vi åker den 30:e. Det blir två bilar av säkerhetsskäl (dålig väg…) och vi ska ha in ALLT i bilarna.. Bagage för alla oss tre. Vi har hört allt från A till Ö hur det är där. Jag vet inte vad jag ska tro. En bra kille från kontoret (admin) visste någon som var där så han ringde och ställde de frågor jag hade. Han sa de ska säga sanningen och ingenting annat. Iaf det finns elektricitet till och från men finns generator på hotellen. Det blir nog och bo på hotell, finns få hus. Vatten verkar finnas till och från. Det är närmre till PAP och det körs dit ibland så då får man fylla på med grejer och ladda internet. Vi hör bra saker och vi hör sämre saker om det.. Iaf ingen vill åka så det säger kanske en del. Vi får iaf uppleva många ställen i Haiti medan vissa kollegor är låsta i PAP. Inte så kul det heller. Mycket trafik, inga bilar. Instängda bakom portarna när de inte jobbar. Så jag försöker se det positivt fast efter mötet… Jag kände hur ilskan och frustrationen välde upp. Jag gick först och snabbt ut efter mötet mot balkongen, tog min ryggsäck (tung) och kastade iväg den med Ipad i och allt. Duns den landade ute på balkongen bredvid en man som hoppade till. Han tittade på mig men min puls var så hög. Jag gick snabbt fram och tillbaka. Han glodde ännu mer frågande. Jag sa på klockren franska att jag var skitförbannad (vansinnig) kom jag senare på att det betydde haha. Jag var så arg. Jag skrädde inte med orden när en bra kollega kom ut vad jag tyckte om tillvägagångssättet. Han höll med och försökte på något sätt prata mig lite lugnare och säga att jag inte skulle ge honom stressen. Han har såklart rätt. Två fillipinier (snälla) kom från varsin sida direkt efteråt och ville nog bara visa sympati och frågade hur det var. Dåligt låt mig vara och så lyfte jag upp armarna om varsin sida. De drog sig undan. Tårarna brände under ögonlocken. Men jag höll igen. Inga problem det ska han inte ha. Jag mötte den ena fillipiniernas blick under dagen på kontoret. Han tittade lite frågande på mig och när jag satte upp tummen log han lite mot mig i samförstånd. De förstår hur vi känner. De hade känt likadant. Den andra fillipiniern bad om ursäkt när vi slutade. Nej det är jag som ska be om ursäkt sa jag. Härligt och se att de är brydda, bara gott och säga om dem. Lite mänsklighet det gör så mycket. Nu är det bara och deala med detta. Jag hade inte tänkt och skriva om det förrän imorgon. Men jag behövde nog och ville komma ikapp lite eftersom min blogg inte funkat de senaste dagarna.