Dagen skulle innebära fångtransport till Mapou. Jag förberedde körningen med kort ”träning” gå och köpa frukt vid marknaden. Kollegan tog en bild på mig och det blev en sådan fullträff i hoppet..

Började dagen med högt adrenalin…

Det kändes ok i ryggen och vi började vår körning med två fångar och en lokal polis i bilen. Vi plockade upp ytterligare en fånge i Banane för vidare transport. Ja det heter så.

Commissariat de Banane

Det var en ok resa. Vädret var ok det var molnigt men dräglig värme. Vi gjorde colocation samtidigt vilket innebär att man kontrollerar situationen i de olika commissariaten för och beskriva på ett enkelt sätt. Jag och min kollega från El Salvador var på ett gott mood. Vi kom till nästa commissariat Thiotte där vi stannade till. Man ser otroligt mycket konstiga och inte helt sällan mindre trevliga saker som har med djurhållning att göra bla det här.

Levande..?

Jag vet det ser kanske hemskt ut men såhär är det hela tiden. Detta är bara EN ögonblicksbild. Tyvärr har jag blivit ganska van vid detta laget. Men det berör likväl.

När vi kom fram till Mapou ville inte ansvarig (civilklädd inspektör som sög på en röd isglass eller liknande) ta emot fångarna. Den äldsta fången (gammal) frågade mig på kreol om han kunde få kissa. Där stod vi i den något högre värmen pga tiden på dagen och försökte förklara för den ansvariga att fångarna skulle lämnas där. Han var skitarg och vägrade av ingen anledning alls. Jacmel skulle häma fångarna dagen efter. Min kollega fick en spansktalande man att översätta och förklara att han blev rapporterad om han vägrade men det struntade han i. Av hans gester och döma ville han bara få bort oss. Min kollega sa till mig. – ”He is angry” (så kul för ibland förväxlar han hungry och angry). I vilket fall ansvarig tyckte vi skulle köra till en ort som heter Belle Anse, vilket tidsmässigt var rent omöjligt. Och vägen är tydligen om möjligt än värre. Det började redan bli sent och dessutom var det inte rätt. Det var INGET option för mig det kan jag säga!

Han ringde t o m responsable i Belle Anse och sa sitt och räckte sedan demonstrativt över luren till mig. Jösses inte lätt men jag tog luren, ett djupt andetag, ursäktade min dåliga franska och försökte lugnt och diplomatiskt förklara situationen och att vi gör så för att det ska fungera logistiskt, koordinera med Jacmel och att Jacmel coordinerat rutten. Nästa gång kör Anse a Pitre till Belle Anse och Jacmel hämtar där. För att förklara för er så har det med distans och göra. Det är långa och jobbiga transporter. Därav delar vi börda och kör varannan gång. Jag tog tid på mig att förklara så bra min franska kunde och han lyssnade på mig. Jag avslutade med och fråga om han förstod mig och ursäktade än en gång min franska. Han lät helt lugn och svarade jag förstår. Och jag hörde att jag lyckats. Det var med ett återhållsamt leende som jag letade upp och överräckte luren. Det var ytterst tillfredställande och se hur han sjönk ihop efterhand samtalet förflöt. Ok sa han efteråt. Vi tog snabbt ut de överhettade fångarna ur bilen och in i commissariatet.

Det växer majs överallt så även bredvid commissariatet. Kolla höjden. Ja vi måste göra annat när saker blir knas.

Majsfält

På vägen tillbaka besökte vi ett kaffeplantage. Jag har lovat så länge och göra besöket då en man från cooperativet har många aktiviteter i Anse a Pitre event som är viktiga för säkerhet för befolkningen, upplyser om hur man bevarar vatten, odling osv. Han försöker så gott det går och velat visa kaffecooperationen. Jag har tidigare donerat en summa till kommande sportaktivitet med barn och ungdomar. Jag fick då en paket kaffe gången efter när han hälsade på. Otroligt gott. Jag hittade minsann var vi skulle svänga sv efter kort beskrivning, karta på en rosa post it lapp. Den fungerade bättre än google map. Eller rättare sagt Mare Rouge var inte med ens. Det var ett intressant besök och klart jag inte gick därifrån tomhänt!!

Kaffebönorna är fortfarande gula. Kallas gula guldet enligg kollegan från El Salvador som plockat kaffebönor varje säsong i tio år när han var barn. Han gick ca en mil om dagen enkel väg. Det kan man kalla sommarjobbare på riktigt! Fast det var mellan nov-feb.

 

De pratade skrattade en del åt mig där jag kom helt lost. Inte lätt bland ett gäng hårdhudade tuffa kvinnor och komma sådär vit och inte kunna språket. Men jag tog mod till mig gick runt och tittade alla i ögonen och hälsade. De hälsade tillbaka säkert lite förvånade och med viss respekt för att jag inte la benen på ryggen. Jag ställde frågor blnorna som fanns i säcken var dagens arbete. Det var det. Var tvungen och inleda med någon fråga jag kunde hantera. Sedan frågade jag hur många kilo och de garvade för man mäter inte i kilo. Jag har glömt ordet de sa. En kvinna förstod mig mer och hjälpte till med mina frågor och förklara. När jag gick därifrån sa jag hejdå högt och vinkade och fick faktiskt en del glada hej tillbaka fat en del var riktigt trötta. Det syntes. En paket mediumstarkt kaffe kostade 4,50 USD och en paket skitstarkt kaffe kostade 5 USD.

Det var ett kort men intressant besök. Kan vara bra och veta ifall vi behöver passera igen.

Vi eller det var mitt beslut rationaliserade bort och äta på vägen då det skulle sluka tid och vi var redan sena. Det kunde jag fått ”äta upp” ordentligt. Min kollega åt bröd på vägen medan jag körde. Jag ville bara tillbaka till ”Ansa”. Jag såg en kul syn som jag sett förut. Denna gång ca tio stycken men när fotot togs var bara en kvar.

Get på mur

Det går inte riktigt och se men de går liksom lutande mot bergsväggen som en fylla på väg hem som behöver en fasad att luta sig mot. Detta är i bergen. Man ser konstant människor ridandes eller gående med åsnor, kor, getter och jag vet inte allt.

När vi började närma oss Anse a Pitre och klockan började bli väl sent så satte jag foten på bromsen av den här synen…

Lastbilen låg över så gott som hela vägen

Man vet att läget inte är bra när kollegan börjar måtta den ”fria vägen” med små skosteg. Det var en svettig stund och hjärnan jobbade på högvarv. Hur skulle vi göra. Båda tänkte samma sak. En natt i bergen låg nära till hands. För sent för någon att ta sig dit innan mörkret. Vi hade inte ätit. Mitt vatten i flaskan var nästan slut och läget var helt enkelt inte det bästa. Värmen gör sitt och situationen rent allmänt varcinte helt optimalt om man säger så. Vi la sten under däcket för handbromsen räckte inte till. Bilen gled. Behöver jag säga att svetten lackade?

Vi pratade och jag måttade. Jag tycker jag har bra ögonmått och kände mig klart osäker. Kollegan sa det går inte och jag var benägen att hålla med. Men sedan fick vi väl mer optimistisk syn.. vi tog ett beslut. Jag sa jag tror det är bäst du kör och jag dirigerar. Kände mig för trött i huvudet och litade inte fullt på min förmåga och hålla huvudet kallt med tanke på höjden. Han hade ändå ätit. Jag stod med stora stenen. När bilen började rulla började tiotalet haitier gestikulera åt alla håll att vrida åt och skrika. Herregud jag beundrar min kollega. Jag försökte få bort dem men insåg det hopplösa och gjorde mitt bästa. Han fokuserade ju på mig såklart. Jag sprang från sida till sida med den tunga stenen och la under däcken ifall eller när det började glida. Det var inte läge och filma. Men jag önskar ni kunde se det jag såg. Jag försöker beskriva så gott det går. Det läskigaste ögonblicket var när jag insåg att vägen inte räckte till men såg en smal avsats som var liksom lite lägre än vägen. Det fanns plats för två däck på samma sida that’s it. Fy f-n kollegan sträckte sig ut för att titta ner var han hade hjulet men jag försökte avleda och uppmuntra, ge honom självförtroende att fortsätta. Det här går bra, tummen upp. Det var redan för sent och backa. Han sa efteråt att han kände att bilen åkte ner. Det var då han stod med däcken på avsatsen. Jag är glad att han inte såg ner hur det såg ut. Men det var faktiskt när han stod där som jag såg ljusningen. Shit detta kan funka. Det var smalt och nära på högersidan vid den tippade lastbilen och backspegeln fick fällas in för att inte ta i. Men det gick! Jag dirigerade på började slappna av i ansiktet och där kom hjulen upp på vägbanan igen.

Nör kollegan kom ut ur bilen sa han kan du köra nu mina ben skakar. Adrenalin. Såklart. Jag sa att jag var dj-kligt imponerad vi gjorde highfive och jag började köra igen. Ja sa ja. Du säger till mig ibland ”It’s a new experience”. Nu säger jag detsamma. ”It’s a new experience”. Det instämde han i och så skrattade vi lättat. We took a chance sa han. I didn’t want to stay in the mountain over night. Well rätt eller fel. Ibland får man bara ta ett beslut och köra på det. Det var ju den bilen som står skriven på mig och det hade blivit en kostsam historia om det hänt bilen något. Fast på den punkten bryr jag mig mer om kollegan än det materiella. Det är inte alldeles självklart att FN sett det likadant.

Kollegan summerade det hela så väl. This morning started with high adrenalin and end with high adrenalin. Så imorgon går jag med försiktiga steg till jobbet utan och hoppa högt.

Det händer och vänder snabbt i missionen.