Vilken resa.. Jag tyckte sträckan Jacmel och PAP var lång. Herregud den var a piece of shit i jämförelse med det jag upplevde detta dygn. Jag tror få saker kommer slå detta. Vi åkte en sträcka på drygt 14 mil i bergen och det tog ca sex timmar om inget stör på vägen. Vi gick ur bilen fem min efter halva vägen. Det var allt. Gå på toa. Omöjligt. Rådet är att dricka så lite som möjligt. Stoppet var dock fantastiskt.

Sista bilden med den vita ytan. Det var en flod fram till i höstas då orkanen Matthew slog in. AAP var oroliga då de först var på väg i den riktningen men svängde i sista stund så det klarade sig där. Förstår ni en hel flod bara borta.
Jag har sett och hört så mycket på vägen om både zoombies, vodoo och annat ganska upprörande saker.Det hade dock inte och göra med zoombies just där… det fanns en skola som heter Zoombie. Lite fint käckt namn sådär. Intressant när man åkte därigenom i mörkret och såg folk bara stod där vid vägen. Jag har hört och lärt mycket om svart magi, human sacrifies, trolldom, hur kollegan i andra bilen, med rätta beroende på denna väghållning oroade sig över sina ägg i andra bilen, möten så man kan häpna på vägen, Jag var tvungen och blunda en stund, så högt vi var uppe och stupen.. Till sist blir det så mycket att jag knappt orkade vara orolig. Det var som jag sa I deal with my demonds (skräck för falling free höjdkänslan). Jag såg människor som tvättade kläder från ett och nästan enda stället det kommer ur vatten ur berget, de tvättade även sig själva. De hämtar vatten med åsnor där berättades det, det såg jag också. Det är mycket åsnor här. Listan kan göras oändligt lång, nya intryck. Någon dag när ork finns ska jag berätta lite mer om vissa av dessa delar mer ingående om ni vill. Jag har kommit till en ny värld genom och komma till Anse A Pitre. Det står helt klart. Vi ”såg” byn, staden uppifrån berget ner i dslen. Eller rättare sagt vår kollega från Colombia som körde sa ser ni ljuset därborta. Det var beckmörkt då. Jaaa. Det är Dominikanska Rebubliken. Ser ni något innan dess. Neeej. Det är Anse A Pitre och vi vrålskrattade alla tre i bilen. Jag, Ninni åkte i den bilen. Niger, slaktad get, parabol och ägg åkte i andra bilen. Min fläkt och diverse konserver och skit åkte med där. Vi fick göra ett kort stopp innan vi kom fram. Vår kollega från Colombia var helt slut. Möter man en taptap där i mörkret och de stupen ner.. De flyttar inte sig iaf kan jag säga. Dessutom var det dimma. Fy f-sen. Kollegorna började köra sex imorse för och hämta oss i PAP. Vi åkte halv sju och var uppe fyra. Nu är klockan halv elva på kvällen. Vi kom fram tio sedan var det urpackning. Vi kom iaf fram till sist. Commissariatet är det sista huset innan Dominikanska, dvs gränsen är inte det häftig? Det är slut Haiti sen. Häftigt när han sa ”nu är vägen slut”. Vi såg havet blänka i mörkret. Vi körde in grnom grindar till vårt boende. Det bästa och hitta här. De har t o m generator som de sa de hade igång hela dygnet. Well låt oss se hur det blir med det. Vi bestämde oss snabbt för att plocka ihop våra almost ostkrokar (väldigt orange med smörsmak), ingen ostsmak men 0g transfetter och glutenfria och gå ner mot havet. Vi kom fram till att vi kanske inte skulle gå ända ner. Fladdermössen flög omkring och vi visste inte om någon låg därnere eller något kryp eller orm skulle finnas där och vi inte såg tillräckligt med pannlampan på.
Det var en najs stund. Satt på en gungstol som sett sina bästa dagar. Ett hål i mitten och lutningen bakåt var något överdimensionerad. Det är så typiskt. Inget fungerar någonsin enkelt. Men nu ligger jag här och lyssnar på syrsorna. Det får mig att tänka på Bukavo eller Bali. Jag föredrar och tänka på Bali. Hoppas jag kan somna. Ny plats, lång resdag. Hör musik på avstånd. Imorgon kommer jag se havet! Det kommer kännas väldigt förlåtande efter denna färd. Nu hör jag vågorna slå.?

Så oerhört vackert